Krigets ekonomi och svensk glädje

Saabs aktie steg nu på morgonen dramatiskt. I processen drog företaget med sig hela Stockholmsbörsen uppåt. På en helt annan plats, men inte orelaterat, planerade det moderata kommunalrådet i Linköping att ställa in julfirandet för att dansa samba. Av glädje. Orsakad av försäljningen av 36 vapen.

Ibland blir det bara så tydligt hur skevt vårt samhälle är. Vad som prioriteras. Vad som värderas högt. Vad som anses viktigt. Går det att tydligare exemplifiera detta än när hela stockholmsbörsen klättrar uppåt pga av att vi lyckats kränga 36 mördarmaskiner till Brasilien. Börsindex klättrar, andra företag dras med och många människor tjänar mycket pengar. MYCKET pengar. På att vi säljer saker som är till för att döda andra människor. Det är en ögonblicksbild av vad om får vår ekonomi att ticka.

Den fria marknaden har ingen moral eller etik - den måste vi som agerar på den stå för. Vi väljer vilka varor och vilka värderingar vi vill fylla marknadsplatsen med. Vi väljer vad och hur vi får sälja varor. Vi väljer med vem vi handlar (2011 sålde vi vapen till bland annat Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten).
Sveriges vapenexport står för 0.4% av BNP, en otroligt hög siffra jämfört med alla andra länder i Europa och den får orimligt mycket skattestöd för marknadsföring och pr. Samtidigt är 0.4% en väldigt liten del av BNP. Det finns de som argumenterat att vi förlorar jämförbara summor på vårt försämrade anseende på grund av just vapenhandeln med odemokratiska och krigsförande länder.

Vissa politiska frågor är komplexa och svårlösliga. Andra är väldigt konkreta. Vapenexporten tillhör de senare. Det finns en lösning inom räckhåll. Sluta exportera vapen.
Visst, det kommer att bli en tuff omställning för Karlskoga och Linköping men om en bråkdel av de pengar som nu läggs på att marknadsföra och sälja vapnen istället riktas på en smart omställning på berörda orter har vi plötsligt en stor grupp kompetenta personer redo att ta tag i våra verkliga utmaningar. De som handlar om att rädda planeten, inte utveckla refinerade sätt att döda människor. 

Det är ekonomin som styr. Eller?

Ofta hör jag från politiker att det är ekonomin som styr. Allt som oftast framförs det som argument för centraliseringar och neddragningar i välfärden. I vissa fall är det ett missförstånd. I andra en ren lögn. När det kommer till politik så är det en enkel sanning som gäller: Det är ideologin som styr.

Jag kommer precis från ett möte på bygdegården i Heberg. För några veckor sedan antyddes det i P4 Halland att tre vårdcentraler i regionen skulle stängas. Vårdcentralen i Torup, vårdcentralen på Andersberg och vårdcentralen i Slöinge. Orsaken är ett sparkrav på 18miljoner, eller ca. 2% av regionens budget.
Vid mötet satt representanter från regionen och förklarade att det var ekonomin som krävde att de var tvungen att dra ner på verksamheten. Som om ekonomin var en enhet utanför deras kontroll. Hade det varit den globala ekonomiska utvecklingen de refererade till hade jag köpt deras resonemang, men det var det inte. Istället pratade de om något som de själva har mycket stor kontroll över, nämligen regionens budget. Genom ideologiska beslut om höjningar och sänkningar av skatter, investeringar och omprioriteringar, policies kring personaltäthet och servicenivår, utförsäljningar och uppköp osv styr våra politiker i allra högsta grad vilka pengar de har att röra sig med och hur de väljer att använda dem. Och alla dessa beslut tas på ideologisk grund.
Många politiker vill få oss att tro något annat, att de är bakbundna av en osynlig hand som styr dem i en riktning eller annan. Andra politiker har helt enkelt inte förstått vilka fantastiska möjligheter de verktyg som satts i deras händer erbjuder. Oavsett så är det allas vårt ansvar att genomskåda det. Att ifrågasätta det. Att kräva ansvar. För våra folkvalda politiker, åtminstone de i styrande ställning har i allra högsta grad möjlighet att påverka ekonomin på den nivå där de är aktiva. Resultatet av deras politik är alltid resultatet av ideologiska prioriteringar.
En vårdcentral stängs inte för att ekonomin kräver det.
En vårdcentral stängs för att politiker väljer att den ska stängas.
Låt aldrig någon lura i er något annat.

Om världsfrånvända Stockholmsmoderater, hunddagis och höginkomsttagare

Jag skojade igår på facebook om Maria Abrahamssons (m) blogginlägg. Efter att ha funderat lite tror jag att mina korta meningar igår kan behöva utvecklas lite. I sin text argumenterar Maria att man inte borde räknas som höginkomsttagare vid 37 000kr, särskilt inte i Stockholm då levnadskostnaderna såsom boende, mat på Konsum (Marias försök att vara folklig tror jag), dyr kollektivtrafik (...)  och hunddagis (! mer om detta strax) snabbt äter upp pengarna. Ok, så långt kan jag följa med i resonemanget (även om jag givetvis inte håller med) men när Maria hävdar att "knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot [kan man räknas som höginkomsttagare]" så förlorar hon mig fullständigt.

Dissekerar vi Marias text finner vi en rad nästintill oförklarliga logiska krumsprång. 

1. Hunddagis?!?!? Om Maria är seriös i sin ambition att utmåla personer som tjänar 40 000 eller mer som vanliga knegare som kämpar för att få ihop det i slutet av månaden så kan det vara bra att minnas att Maslow placerar dagvård för husdjur rätt högt upp i sin behovshierarki. Ett par grundläggande behov behöver täckas innan man kan ta sig den ekonomiska friheten att skaffa au pair till sin hund. 

2. Kollektivtrafiken?! På riktigt? Argumenterar hon för att SÄNKA skatten för att kollektivtrafiken är för DYR? Maria nämner 3250kr som den summan som höginkomsttagare riskerar få fortsätta betala i skatt om inte gränsen ändras. Ett skattesubventionerat (!) årskort på SL kostar 8300. Genom att omfördela existerande skattemedel eller till och med höja skatten marginellt skulle man kunna sänka kostnaden för kollektivtrafiken avsevärt vilket skulle gynna inte bara de stackars utsatta höginkomsttagarna i innerstaden utan framför allt alla de kollektivtrafiksberoende människorna i kranskommuner och förorter.

3. Frisering (enligt Maria 500kr). Här är det ju helt enkelt upp till var och en vad man vill lägga sina pengar på. Vill man betala 500kr i månaden på frisören så är det fritt fram att göra det, men använd inte det som ett argument för att det är svårt att klara sin budget på 37 000kr (eller för den delen 60 000kr)/mån.

4. 10 000kr anger Maria som boendekostnad. Det är mycket, men inte på något sätt ovanligt högt i Stockholm. Sätter vi det dock i kontrast till inkomsten blir det hela mycket mer överkomligt. på ekonomifakta.se kan man beräkna sin skatt och inkomst under olika omständigheter. Jag hade med mitt födelseår, medlemskap i svenska kyrkan och en påhittad bostadsort i stockholms kommun fått ut 29 000kr efter skatt på en lön på 40 000kr. Tar vi bort 10 000kr i boendekostnader återstår fortfarande 19 000kr.
19 000kr!
Jag känner ensamstående, deltidsarbetande föräldrar som tjänar mindre FÖRE SKATT och före boendekostnader på många tusenlappar är betalda.
De har ännu svårare att få ihop till hunddagis. Eller vanligt dagis för den delen.

Så vart vill jag komma?
Kanske behöver vi se över höginkomsttagargränsen. Kanske behöver den flyttas marginellt uppåt i och med inflationsjusteringar. Kanske den ska flyttas neråt? Antagligen är den bra där den är. Maria Abrahamssons blogginlägg handlar i slutändan inte om det.
Det handlar om hur otroligt världsfrånvända  Moderater i Stockholm verkar vara. Det handlar om att företrädare för det absolut mest tongivande partiet i regeringe - företrädare för statsministerns och finansministerns parti - lever i en fantasivärld.

Som ett litet bonusmaterial kan jag rekommendera Kristina Axén Olin (fd Moderat borgarråd i Stockholm) när hon i Gomorron Sverige (ca 7 min in) precis lika världsfrånvänt argumenterar för hur egoistiskt det är att inte vilja ha fler skattesänkningar.

För övrigt tycker jag att Handikappförbundens pressmedelande från igår gick alldeles för obemärkt förbi. Det är i klarspråk helt sjukt att kommuner aktivt arbetar med att försöka undvika att ge kommuninvånare möjligheten att "få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshinder". 'Nough said!