Något om att droppa vatten på en sten

Det samhälle vi får i framtiden är summan av alla de små beslut som tas idag.
Det är inte svårare än så. Det är precis så svårt.
Den här texten handlar inte om individuella val och ansvar (redan som det är förminskas vi allt för ofta till konsumenter och förväntas som detta bära ansvaret för många av marknadens negativa konsekvenser). Den handlar om att vi som medborgare måste vara vakna inför alla de små inriktningsbeslut som tas och justeringar i budgetar som görs. Det är lätt att drunkna i medias rapportering av jättefrågorna, skattesänkningar och stora vårdreformer, klimattoppmöten och biståndssamordningsstrategier. Så klart är dessa områden otroligt viktiga och när väl beslut tas påverkar det hela Sverige. Men, medan den ritualiserade debatten om [FYLL I VALFRI IDEOLOGISK POSITIONERINGSFRÅGA] fortgår så händer alla de små saker som förändrar samhället.

Lite abstrakt?
Låt mig ta ett exempel här hemifrån Falkenberg.När kommunens budget debatterades häromsistens så var det några små förändringar i den styrande alliansens budget som stack lite extra i ögonen. Små justeringar som lätt glider under radarn, men sammantaget, långsamt, i grunden förändrar vårt samhälle. Ett exempel, för att få bättre balans i kultur- och fritidsbudgeten så budgeterar kommunen med en dramatisk ökning av intäkter från det kommunala badhuset. Då antalet bad inte beräknas förändras ligger det i förslaget en stor höjning av inträdesavgiften för den enskilde besökaren. Fine, säger ni, inte så stor grej, du bryr dig säker mest för att du är gammal simmare. Kanske att det var därför jag fick upp ögonen för just badavgiften, men det är när det sätts i en större kontext som det blir än mer betydelsefullt. På samma gång som besöksavgiften på badhuset chockhöjs sänks fritidsgårdarnas budget med 25%. Dessutom sänks pengarna per barn som kommunen satsar på fritidshemmen. Genom att väga samman de här tre enskilda budgetposterna får man en helhetsbild som står i stark kontrast till den bild av en "Budget för barn och unga" som kommunledningen stoltserar med.
Samhället är summan av alla de små beslut vi tar. Stänger vi fritidsgårdar, gör badhusen dyrare och satsar mindre på våra fritidshem så smyger vi in förändringar som i framtiden kommer att ha minst lika stor betydelse som många av de stora positioneringsfrågorna.

Att tramsa på jobbet i arbetslinjens Sverige

Samuel West, pykolog och doktorand vid Lund Universitet hävdade igår i Aftonbladet att vi behöver tramsa mer på jobbet för att öka kreativiteten. Jag håller med om hans resonemang, men skulle vilja dra det ett steg längre. Jag menar att lekfullhet är ett krav för att man ska må bra och kunna leverera både hemma och i jobbsituationer.

I slutändan handlar det egentligen om så mycket mer än lekfullhet. Det handlar om en inställning till arbete och produktivitet och det handlar om en syn på hur vi väljer att leva våra liv och vilka prioriteringar vi gör.

Tidigare i veckan kom siffror som visar att sjukskrivningarna i Sverige ökar för tredjeåret i rad (efter att innan dess sjunkit under hela 2000-talet). På den följde inte mindre än tre rapporter som dels pekade på att kvinnor är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken, dels att den unga generationen är mer sjukskriven än den äldre. Det finns inga förenklade förklaringar till utvecklingen vi ser, inga magiska helhetslösningar som kommer att ställa problemet till rätta men jag tycker mig kunna se några strukturella problem som vi på allvar måste hantera om vi ska kunna vända situationen och må bättre i Sverige.
I grunden handlar det om hur vi ser på våra liv och vad som förväntas av oss. Allt för många ser livet i termer av vad de vill och borde GÖRA. Vi bedömer våra egna insatser (och i förlängningen vårt egna värde) utifrån vad och hur mycket vi levererar. Vi fastnar i en produktivitetshets som bottnar så långt bak i historien att industrialiseringen knappt räcker för att märka ut en startpunkt. Alliansens arbetslinje förhärligar detta ideal med skattesubventioner till de som gör rätt och ett misstänkliggörande av sjukskrivna och arbetslösa. Socialdemokratin står inte heller utan skuld genom sina årtionden av idealiserande av den produktiva och heltidsarbetande medborgaren.

Oavsett ursprung så är det allt mer uppenbart att den här inställningen håller på att knäcka oss, inte bara som enskilda individer, men som samhälle.

Det måste till en förändring.
Livet handlar inte om vad vi GÖR. Det handlar om vilka vi ÄR och vad vi vill ÅSTADKOMMA.

Vi måste skapa ett klimat på Sveriges arbetsplatser där det finns utrymme för personlig utveckling, där människors skapande kraft och visioner tas tillvara och där arbetsmiljön är sån att vi längtar efter att gå till jobbet på morgonen. Inte för att det gör oss mer produktiva eller konkurenskraftiga (det är bara en positiv bieffekt) utan för att vi mår bättre då. Men samtidigt handlar det kanske mer om livet utanför arbetet. Skolan måste utrusta våra unga med verktygen de behöver för att klara framtida studier och arbete, men viktigare är den roll den kan spela för ungas syn på sin produtivitet och roll i samhället. Kanske sa vi sluta fråga ”Vad vill du jobba med när du blir stor?” då den frågan tvingar in barn i ett tankemönster där yrkesrollen är det centrala hos en vuxen. Kanske är det ett banalt exempel men poängen är viktig. Istället borde vi utmana varandra, fråga vilken förändring just du, jag eller vi vill åstakomma och hur vi ska gå till väga för att nå dit. En befolkning som strävar mot att åstakomma något utanför ett produktionsmål, som har individuella och gemensamma visioner och som vågar ta beslut baserade på dessa visioner och den strävan kommer garanterat att vara mer kreativ och mer välmående.

Billström, Reinfeldt och politikerförakt

Det kan sägas mycket om Billströms aktieinnehav. Det HAR sagts mycket om Billströms aktieinnehav. Det behöver fortsätta sägas mycket om Billströms aktieinnehav.
Det är ett antal saker som jag tycker är extra problematiska med hela grejen.
Det första är ju själva aktierna och tidpunkten för ett eventuellt inköp. Det har media och bloggar tjatat sönder. Om det rör sig om insiderbrott är det ju helt oförsvarbart och Billström måste gå med omedelbar verkan.

Det andra rör just Billströms status som "untouchable". Tobias Billström har under de senaste åren samlat på sig en imponerande radda skandaler. TV-licenser har inte betalats, Ganna 93år skulle utvisas, tiggare skulle utvisas, papperslösa nekas vård, han har tagit ut ersättning för dubbelt boende trots att familjen bor med honom i Stockholm. Listan kan göras längre. Trots detta sitter Billström till synes säkert. Likt en ung Carl Bildt böjer han sig för mediastormar och dyker åter upp efter någon månad, till synes orörd. Trots att Reinfeldt inte tvekar på att byta ut andra statsråd vid minsta antydan till skandal (kvinnliga statsråd verkar sitta lösare än manliga) håller han en skyddande hand över Billström trots alla snedtramp och konstiga uttalanden. Det enda logiska konstaterandet måste bli att Reinfeldt helt enkelt håller med Billström om hur han bedriver och kommunicerar regeringens politik. Dessutom vann Billström nyligen moderaterna i Malmös provval, vilket visar att skandalerna inte heller har påverkat lokala moderaters förtroende för honom. Sammantaget något som borde oroa mer sansade allians-supportrar.

Den tredje aspekten är moderata statsrådsinställning till aktieinnehav  och företagsvärlden. Billströms olämpliga köp av aktier är bara den senaste i en lång rad av problematiska företagsrelationer i moderattoppen. Bildts förehavanden i Lundin Petroleum är det mest prominenta exemplet och han har, likt Billström lyckats undgå ansvar för de etiska och moraliska problem som uppstår när politiska toppar investerar i och leder företag. När Reinfeldt nu går in och hindrar insynen förs tankarna till den politiska korruption som är så utbredd (och av Sverige skarpt kritiserad) i utvecklingsländer.

Vill vi i Sverige behålla närheten mellan politiken och medborgarna och det höga förtroende för politiker som kännetecknat svensk politik måste en sak till:

Ökad transparens när det kommer till politikers egenintressen, vare sig det handlar om styrelseuppdrag eller egna investeringar eller finansiellt stöd till politiker och politiska organisationer.

Vi som politiker har helt enkelt inte råd med ett ökat politikerförakt och lite transparens är ett lågt pris att betala.