Sverigedemokrater och miljön

Sverigedemokraterna (SD) är ett besynnerligt parti. Ett besynnerligt parti som förtjänar väldigt lite uppmärksamhet. De driver en ensidig agenda som inte är nog för att kunna ta seriösa diskussioner om något utanför deras huvudfokus. När det kommer till migrationsfrågor så har partiet dock stort förtroende bland många väljare.
Genom att behandla SD som ett parti som bara sysslar med migration och integrationsfrågor så spelar man därmed partiet i händerna. De får sprida sin världsbild och sätta agendan i diskussioner. Istället måste vi börja diskutera vad SD vill och kan i andra frågor.

Supermiljöbloggen visade idag på hur SDs miljöpolitik ser ut i praktiken. Trots fluffiga och fina ord i partiprogrammet är verkligheten en helt annan. Klimatförnekare och fossilbränsleivrare trängs med varandra i såväl lokala SD-led som i deras riksdagsgrupp.

Jag haft äran själv haft äran att medverka i debatter där alla partier (eller dess ungdomsförbund) funnits representerade. SD lyckas sällan tillföra särskilt mycket i dessa sammanhang och jag minns särskilt när en representant för partiet under en välbesökt debatt i Almedalen 2011 förklarade att SD visst var lämpade att driva miljöfrågor då ett av de största miljöproblem Sverige står inför är invandrade arter som konkurerar ut lokala djur och växter.

Kan vi inte alla bara hjälpas åt att se till att vi slipper den typen av tankar i Svensk lokal-, regional- och riks-politik.

Småskalig vattenkraft och ytliga diskussioner

För några veckor sedan släppte den statliga vattenverksamhetsutredningen sitt delbetänkande. I det föreslås en rad förändringar i lagstiftningen kring småskalig vattenkraft. Det föreslås bland annat att dessa kraftverk ska prövas mot miljöbalken. Inte nog med att nyanläggningar ska prövas, också existerande kraftverk ska prövas.
Jag välkomnar förslagen till förändring. I dag förstörs många mindre vattendrag av dammar som har en stor påverkan på lokal fauna. Samtidigt har dessa dammar endast en marginell påverkan på den totala energiproduktionen i Sverige. Med de nya högre kraven på faunapassager även i mindre dammar kan dessa småskaliga vattenkraftverk bli viktiga tillskott i framtidens mer lokalproducerade elnät.

Idag diskuterades frågan i P1 Morgon. Sportfiskarna och Svenskt Näringsliv var representerade och allt förflöt likt enligt ett väl inövat manus. Svenskt näringsliv hävdade att det är orimligt att pröva kraftverk som redan finns på plats. De menade på att kostnaderna blir ohållbara för små aktörer samt att det nog fanns andra lösningar än dyra fiskvägar för att "täcka in miljötänket".
Sportfiskarna å sin sida hävdade att man måste tänka på den biologiska mångfalden. Programledaren kontrade med frågan "varför?" och tog död på den sidan av diskussionen. Sportfiskarnas förbundssekreterare försökte men lyckades inte på ett övertygande sätt argumentera för det inneboende värdet i biologisk mångfald.
När svaret på frågan om varför vi ska skydda det ena eller andra grönområdet eller vattendraget blir att det är viktigt med biologisk mångfald står vi nakna för motfrågor som "Är inte en koldioxidneutral elproduktion viktigare än ålarna i den här ån?".
Om vi bara håller oss till det närmast religiösa språkbruket kring den orörda naturens inneboende värde når vi inte utanför de redan frälsta. I stället måste vi börja väva ihop vårt mänskliga samhälle med våra omgivande ekosystem. Om vi kan argumentera för hur skyddandet av den ena eller andra biotopen ger mervärden för oss människor, som ibland kan vara högst konkreta och ibland oerhört abstrakta, kan vi nå utanför de redan frälsta och åstadkomma stora förändringar.

Nu vill jag bara vara tydlig med att jag är övertygad om att naturen har ett inneboende värde bortanför dess relation med människan, samhället och ekonomin. Jag är bara inte övertygad om att vi kan övertyga tillräckligt många om det, tillräckligt fort.

Att inte lita på sina dyrt betalande studenter...

Man ska aldrig dra för stora växlar på fall, men när det väl exemplifierar ett större samhällsproblem kan det vara väl värt att lyfta.

I dagarna riskerar en Kazakstansk student att utvisas ur Sverige. Detta trots att hon har betalat de 75 000kr som utbildningen kostar, och att hennes föräldrar skickat de pengar som Migrationsverket kräver för att hon ska kunna garantera sitt uppehälle. Studenten har bott i Sverige i fyra år och studerat utan att Migrationsverket har haft några anmärkningar. Anledningen till att hon riskerar att slängas ut är att Migrationsverket inte litar på att hon behåller pengarna, de anser att det är en överhängade risk att hon för tillbaks dem till sina föräldrar.

Under många år var det gratis för utländska studenter att läsa vid Svenska universitet. Det var en otrolig möjlighet för många unga smarta studenter som själva saknade de medel som krävs för att studera vid universitet i England eller USA. Många studenter från hela världen sökte sig hit och berikade framför allt svenska masterutbildningar. Jag har själv läst ett masterprogram tillsammansi med en majoritet utländska studenter (från Argentina, USA, Nya Zeeland, Burundi mm). Det var en fantastisk upplevelse med diskussioner, insikter och perspektiv som vi aldrig skulle ha kunnat uppnå i en grupp med bara svenska studenter.

Givetvis innebar det här systemet extra kostnader för universiteten och det fanns ett önskemål från många lärosäten om att få någon form av ersättning för den administrativa merkostnaden studenterna förde med sig. Regeringen tog till sig detta och presenterade ett förslag som innebar att det skulle kosta pengar att läsa i Sverige. Mycket pengar. Fullt jämförbart med stora, välkända universitet runt om i världen (mellan 80 000kr och 140 000kr/år). Dessutom måste studenterna kunna garantera att de har 7300kr/månad att röra sig med, annars ger inte Migrationsverket uppehållstillstånd. Totalt måste alltså en student kunna hosta upp lågt räknad 190 000kr per år, eller närmare 400 000kr för en masterutbildning.
Vad får då studenter som trots de höga kostnaderna väljer att studera i Sverige?:
Jo, det får, med internationella mått mätt extremt få lärarledda timmar per vecka, en examen från universitet med förhållandevis lågt internationellt rykte (bortsett från möjligtvis Uppsala och Lund), studieplats på orter med ofta stora problem att ordna studentboenden och nu senaste hot om utvisning.

Toppen.

Kanske skulle det vara en möjlighet att sätta en begränsning i andelen utländska studenter per Masterklass (säg max en tredjedel), ta ut en avgift som täcker de adminstrativa kostnaderna och därmed kunna fortsätta njuta av allt det som dessa studenter tillför våra högre utbildningar.

Båtflyktingar och EU-fortet

Morgonekot möter mig med en intervju från Alexandria. Soha, en sjuksköterska från Damaskus beskriver hur hon en efter en tappade greppet om sina fyra döttrar efter att flyktingbåten de reste med sjönk. Av döttrarna överlevde endast den äldsta, 9-åriga Sarah. Intervjun görs i ett häkte där de överlevande flyktingarna sitter.
Berättelsen får det att knyta sig i magen på mig. Den är hjärtskärande, men på intet sätt unik.
Efter katastrofen på Lampedusa, där 300 flyktingar drunknade för några veckor sedan, beskrev lokala fiskare hur kustbevakningen fördröjt och förhindrat hjälpinsatser och hur de själva riskerar fängelse för människosmuggling om de hälper drunknande flyktningar ur vattnet. De överlevande hamnade även här i fängelse, medan de omkomna förärades postumt italienskt medborgarskap...

Sverige har lovat asyl till alla flyktingar från Syrien, ett fantastiskt ställningstagande för utsatta. Problemet ligger i att det är nästintill omöjligt att ta sig till Sverige som det ser ut idag. Röda Korset och Amnesty är ibland de som varit mycket skarpa i sin kritik av EU och Sveriges hantering av frågan om flyktingar från Syrien. Att stänga gränserna för människor som flyr för sina liv är moraliskt och etiskt oförsvarbart.
Så länge det inte går att ta sig in i EU lagligt, trots att medlemsländer som Sverige garanterar asyl, kommer båtkatastrofer som den utanför Lampedusa och de påföljande utanför Egyptens kust fortsätta.

UDs biståndsdravel och Carl Bildts undanflykter

Sitter och funderar över om Sidas ramorganisationer skulle kommit undan med det som Carl Bildt ursäktade sig med i Aktuellt häromsistens. Efter att det visat sig att UD har slarvat med redovisningen av stora delar av det bistånd de förfogar över. Han använde två förklaringar:
1. Mycket av pengarna rör säkerhetspolitiska insatser.
2. Det är väldigt mycket pengar det rör sig om och rutinerna sitter inte ännu.

Mina tankar är
1. Är det ok att låta praktikanter sköta det (dåligt) om det rör säkerhetspolitik?
2. På riktigt?! Det måste ju vara MYCKET viktigare att sköta det bra om det rör sig om mycket pengar (12mdr). Fråga bara all svenska organisationer med samarbetspartners runt om i världen som går på knäna pga de ibland löjligt detaljerade krav på redovisning som följer på Sidas pengar.