Krigets ekonomi och svensk glädje

Saabs aktie steg nu på morgonen dramatiskt. I processen drog företaget med sig hela Stockholmsbörsen uppåt. På en helt annan plats, men inte orelaterat, planerade det moderata kommunalrådet i Linköping att ställa in julfirandet för att dansa samba. Av glädje. Orsakad av försäljningen av 36 vapen.

Ibland blir det bara så tydligt hur skevt vårt samhälle är. Vad som prioriteras. Vad som värderas högt. Vad som anses viktigt. Går det att tydligare exemplifiera detta än när hela stockholmsbörsen klättrar uppåt pga av att vi lyckats kränga 36 mördarmaskiner till Brasilien. Börsindex klättrar, andra företag dras med och många människor tjänar mycket pengar. MYCKET pengar. På att vi säljer saker som är till för att döda andra människor. Det är en ögonblicksbild av vad om får vår ekonomi att ticka.

Den fria marknaden har ingen moral eller etik - den måste vi som agerar på den stå för. Vi väljer vilka varor och vilka värderingar vi vill fylla marknadsplatsen med. Vi väljer vad och hur vi får sälja varor. Vi väljer med vem vi handlar (2011 sålde vi vapen till bland annat Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten).
Sveriges vapenexport står för 0.4% av BNP, en otroligt hög siffra jämfört med alla andra länder i Europa och den får orimligt mycket skattestöd för marknadsföring och pr. Samtidigt är 0.4% en väldigt liten del av BNP. Det finns de som argumenterat att vi förlorar jämförbara summor på vårt försämrade anseende på grund av just vapenhandeln med odemokratiska och krigsförande länder.

Vissa politiska frågor är komplexa och svårlösliga. Andra är väldigt konkreta. Vapenexporten tillhör de senare. Det finns en lösning inom räckhåll. Sluta exportera vapen.
Visst, det kommer att bli en tuff omställning för Karlskoga och Linköping men om en bråkdel av de pengar som nu läggs på att marknadsföra och sälja vapnen istället riktas på en smart omställning på berörda orter har vi plötsligt en stor grupp kompetenta personer redo att ta tag i våra verkliga utmaningar. De som handlar om att rädda planeten, inte utveckla refinerade sätt att döda människor. 

Det är ekonomin som styr. Eller?

Ofta hör jag från politiker att det är ekonomin som styr. Allt som oftast framförs det som argument för centraliseringar och neddragningar i välfärden. I vissa fall är det ett missförstånd. I andra en ren lögn. När det kommer till politik så är det en enkel sanning som gäller: Det är ideologin som styr.

Jag kommer precis från ett möte på bygdegården i Heberg. För några veckor sedan antyddes det i P4 Halland att tre vårdcentraler i regionen skulle stängas. Vårdcentralen i Torup, vårdcentralen på Andersberg och vårdcentralen i Slöinge. Orsaken är ett sparkrav på 18miljoner, eller ca. 2% av regionens budget.
Vid mötet satt representanter från regionen och förklarade att det var ekonomin som krävde att de var tvungen att dra ner på verksamheten. Som om ekonomin var en enhet utanför deras kontroll. Hade det varit den globala ekonomiska utvecklingen de refererade till hade jag köpt deras resonemang, men det var det inte. Istället pratade de om något som de själva har mycket stor kontroll över, nämligen regionens budget. Genom ideologiska beslut om höjningar och sänkningar av skatter, investeringar och omprioriteringar, policies kring personaltäthet och servicenivår, utförsäljningar och uppköp osv styr våra politiker i allra högsta grad vilka pengar de har att röra sig med och hur de väljer att använda dem. Och alla dessa beslut tas på ideologisk grund.
Många politiker vill få oss att tro något annat, att de är bakbundna av en osynlig hand som styr dem i en riktning eller annan. Andra politiker har helt enkelt inte förstått vilka fantastiska möjligheter de verktyg som satts i deras händer erbjuder. Oavsett så är det allas vårt ansvar att genomskåda det. Att ifrågasätta det. Att kräva ansvar. För våra folkvalda politiker, åtminstone de i styrande ställning har i allra högsta grad möjlighet att påverka ekonomin på den nivå där de är aktiva. Resultatet av deras politik är alltid resultatet av ideologiska prioriteringar.
En vårdcentral stängs inte för att ekonomin kräver det.
En vårdcentral stängs för att politiker väljer att den ska stängas.
Låt aldrig någon lura i er något annat.

Om världsfrånvända Stockholmsmoderater, hunddagis och höginkomsttagare

Jag skojade igår på facebook om Maria Abrahamssons (m) blogginlägg. Efter att ha funderat lite tror jag att mina korta meningar igår kan behöva utvecklas lite. I sin text argumenterar Maria att man inte borde räknas som höginkomsttagare vid 37 000kr, särskilt inte i Stockholm då levnadskostnaderna såsom boende, mat på Konsum (Marias försök att vara folklig tror jag), dyr kollektivtrafik (...)  och hunddagis (! mer om detta strax) snabbt äter upp pengarna. Ok, så långt kan jag följa med i resonemanget (även om jag givetvis inte håller med) men när Maria hävdar att "knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot [kan man räknas som höginkomsttagare]" så förlorar hon mig fullständigt.

Dissekerar vi Marias text finner vi en rad nästintill oförklarliga logiska krumsprång. 

1. Hunddagis?!?!? Om Maria är seriös i sin ambition att utmåla personer som tjänar 40 000 eller mer som vanliga knegare som kämpar för att få ihop det i slutet av månaden så kan det vara bra att minnas att Maslow placerar dagvård för husdjur rätt högt upp i sin behovshierarki. Ett par grundläggande behov behöver täckas innan man kan ta sig den ekonomiska friheten att skaffa au pair till sin hund. 

2. Kollektivtrafiken?! På riktigt? Argumenterar hon för att SÄNKA skatten för att kollektivtrafiken är för DYR? Maria nämner 3250kr som den summan som höginkomsttagare riskerar få fortsätta betala i skatt om inte gränsen ändras. Ett skattesubventionerat (!) årskort på SL kostar 8300. Genom att omfördela existerande skattemedel eller till och med höja skatten marginellt skulle man kunna sänka kostnaden för kollektivtrafiken avsevärt vilket skulle gynna inte bara de stackars utsatta höginkomsttagarna i innerstaden utan framför allt alla de kollektivtrafiksberoende människorna i kranskommuner och förorter.

3. Frisering (enligt Maria 500kr). Här är det ju helt enkelt upp till var och en vad man vill lägga sina pengar på. Vill man betala 500kr i månaden på frisören så är det fritt fram att göra det, men använd inte det som ett argument för att det är svårt att klara sin budget på 37 000kr (eller för den delen 60 000kr)/mån.

4. 10 000kr anger Maria som boendekostnad. Det är mycket, men inte på något sätt ovanligt högt i Stockholm. Sätter vi det dock i kontrast till inkomsten blir det hela mycket mer överkomligt. på ekonomifakta.se kan man beräkna sin skatt och inkomst under olika omständigheter. Jag hade med mitt födelseår, medlemskap i svenska kyrkan och en påhittad bostadsort i stockholms kommun fått ut 29 000kr efter skatt på en lön på 40 000kr. Tar vi bort 10 000kr i boendekostnader återstår fortfarande 19 000kr.
19 000kr!
Jag känner ensamstående, deltidsarbetande föräldrar som tjänar mindre FÖRE SKATT och före boendekostnader på många tusenlappar är betalda.
De har ännu svårare att få ihop till hunddagis. Eller vanligt dagis för den delen.

Så vart vill jag komma?
Kanske behöver vi se över höginkomsttagargränsen. Kanske behöver den flyttas marginellt uppåt i och med inflationsjusteringar. Kanske den ska flyttas neråt? Antagligen är den bra där den är. Maria Abrahamssons blogginlägg handlar i slutändan inte om det.
Det handlar om hur otroligt världsfrånvända  Moderater i Stockholm verkar vara. Det handlar om att företrädare för det absolut mest tongivande partiet i regeringe - företrädare för statsministerns och finansministerns parti - lever i en fantasivärld.

Som ett litet bonusmaterial kan jag rekommendera Kristina Axén Olin (fd Moderat borgarråd i Stockholm) när hon i Gomorron Sverige (ca 7 min in) precis lika världsfrånvänt argumenterar för hur egoistiskt det är att inte vilja ha fler skattesänkningar.

För övrigt tycker jag att Handikappförbundens pressmedelande från igår gick alldeles för obemärkt förbi. Det är i klarspråk helt sjukt att kommuner aktivt arbetar med att försöka undvika att ge kommuninvånare möjligheten att "få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshinder". 'Nough said!

Något om att droppa vatten på en sten

Det samhälle vi får i framtiden är summan av alla de små beslut som tas idag.
Det är inte svårare än så. Det är precis så svårt.
Den här texten handlar inte om individuella val och ansvar (redan som det är förminskas vi allt för ofta till konsumenter och förväntas som detta bära ansvaret för många av marknadens negativa konsekvenser). Den handlar om att vi som medborgare måste vara vakna inför alla de små inriktningsbeslut som tas och justeringar i budgetar som görs. Det är lätt att drunkna i medias rapportering av jättefrågorna, skattesänkningar och stora vårdreformer, klimattoppmöten och biståndssamordningsstrategier. Så klart är dessa områden otroligt viktiga och när väl beslut tas påverkar det hela Sverige. Men, medan den ritualiserade debatten om [FYLL I VALFRI IDEOLOGISK POSITIONERINGSFRÅGA] fortgår så händer alla de små saker som förändrar samhället.

Lite abstrakt?
Låt mig ta ett exempel här hemifrån Falkenberg.När kommunens budget debatterades häromsistens så var det några små förändringar i den styrande alliansens budget som stack lite extra i ögonen. Små justeringar som lätt glider under radarn, men sammantaget, långsamt, i grunden förändrar vårt samhälle. Ett exempel, för att få bättre balans i kultur- och fritidsbudgeten så budgeterar kommunen med en dramatisk ökning av intäkter från det kommunala badhuset. Då antalet bad inte beräknas förändras ligger det i förslaget en stor höjning av inträdesavgiften för den enskilde besökaren. Fine, säger ni, inte så stor grej, du bryr dig säker mest för att du är gammal simmare. Kanske att det var därför jag fick upp ögonen för just badavgiften, men det är när det sätts i en större kontext som det blir än mer betydelsefullt. På samma gång som besöksavgiften på badhuset chockhöjs sänks fritidsgårdarnas budget med 25%. Dessutom sänks pengarna per barn som kommunen satsar på fritidshemmen. Genom att väga samman de här tre enskilda budgetposterna får man en helhetsbild som står i stark kontrast till den bild av en "Budget för barn och unga" som kommunledningen stoltserar med.
Samhället är summan av alla de små beslut vi tar. Stänger vi fritidsgårdar, gör badhusen dyrare och satsar mindre på våra fritidshem så smyger vi in förändringar som i framtiden kommer att ha minst lika stor betydelse som många av de stora positioneringsfrågorna.

Att tramsa på jobbet i arbetslinjens Sverige

Samuel West, pykolog och doktorand vid Lund Universitet hävdade igår i Aftonbladet att vi behöver tramsa mer på jobbet för att öka kreativiteten. Jag håller med om hans resonemang, men skulle vilja dra det ett steg längre. Jag menar att lekfullhet är ett krav för att man ska må bra och kunna leverera både hemma och i jobbsituationer.

I slutändan handlar det egentligen om så mycket mer än lekfullhet. Det handlar om en inställning till arbete och produktivitet och det handlar om en syn på hur vi väljer att leva våra liv och vilka prioriteringar vi gör.

Tidigare i veckan kom siffror som visar att sjukskrivningarna i Sverige ökar för tredjeåret i rad (efter att innan dess sjunkit under hela 2000-talet). På den följde inte mindre än tre rapporter som dels pekade på att kvinnor är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken, dels att den unga generationen är mer sjukskriven än den äldre. Det finns inga förenklade förklaringar till utvecklingen vi ser, inga magiska helhetslösningar som kommer att ställa problemet till rätta men jag tycker mig kunna se några strukturella problem som vi på allvar måste hantera om vi ska kunna vända situationen och må bättre i Sverige.
I grunden handlar det om hur vi ser på våra liv och vad som förväntas av oss. Allt för många ser livet i termer av vad de vill och borde GÖRA. Vi bedömer våra egna insatser (och i förlängningen vårt egna värde) utifrån vad och hur mycket vi levererar. Vi fastnar i en produktivitetshets som bottnar så långt bak i historien att industrialiseringen knappt räcker för att märka ut en startpunkt. Alliansens arbetslinje förhärligar detta ideal med skattesubventioner till de som gör rätt och ett misstänkliggörande av sjukskrivna och arbetslösa. Socialdemokratin står inte heller utan skuld genom sina årtionden av idealiserande av den produktiva och heltidsarbetande medborgaren.

Oavsett ursprung så är det allt mer uppenbart att den här inställningen håller på att knäcka oss, inte bara som enskilda individer, men som samhälle.

Det måste till en förändring.
Livet handlar inte om vad vi GÖR. Det handlar om vilka vi ÄR och vad vi vill ÅSTADKOMMA.

Vi måste skapa ett klimat på Sveriges arbetsplatser där det finns utrymme för personlig utveckling, där människors skapande kraft och visioner tas tillvara och där arbetsmiljön är sån att vi längtar efter att gå till jobbet på morgonen. Inte för att det gör oss mer produktiva eller konkurenskraftiga (det är bara en positiv bieffekt) utan för att vi mår bättre då. Men samtidigt handlar det kanske mer om livet utanför arbetet. Skolan måste utrusta våra unga med verktygen de behöver för att klara framtida studier och arbete, men viktigare är den roll den kan spela för ungas syn på sin produtivitet och roll i samhället. Kanske sa vi sluta fråga ”Vad vill du jobba med när du blir stor?” då den frågan tvingar in barn i ett tankemönster där yrkesrollen är det centrala hos en vuxen. Kanske är det ett banalt exempel men poängen är viktig. Istället borde vi utmana varandra, fråga vilken förändring just du, jag eller vi vill åstakomma och hur vi ska gå till väga för att nå dit. En befolkning som strävar mot att åstakomma något utanför ett produktionsmål, som har individuella och gemensamma visioner och som vågar ta beslut baserade på dessa visioner och den strävan kommer garanterat att vara mer kreativ och mer välmående.

Billström, Reinfeldt och politikerförakt

Det kan sägas mycket om Billströms aktieinnehav. Det HAR sagts mycket om Billströms aktieinnehav. Det behöver fortsätta sägas mycket om Billströms aktieinnehav.
Det är ett antal saker som jag tycker är extra problematiska med hela grejen.
Det första är ju själva aktierna och tidpunkten för ett eventuellt inköp. Det har media och bloggar tjatat sönder. Om det rör sig om insiderbrott är det ju helt oförsvarbart och Billström måste gå med omedelbar verkan.

Det andra rör just Billströms status som "untouchable". Tobias Billström har under de senaste åren samlat på sig en imponerande radda skandaler. TV-licenser har inte betalats, Ganna 93år skulle utvisas, tiggare skulle utvisas, papperslösa nekas vård, han har tagit ut ersättning för dubbelt boende trots att familjen bor med honom i Stockholm. Listan kan göras längre. Trots detta sitter Billström till synes säkert. Likt en ung Carl Bildt böjer han sig för mediastormar och dyker åter upp efter någon månad, till synes orörd. Trots att Reinfeldt inte tvekar på att byta ut andra statsråd vid minsta antydan till skandal (kvinnliga statsråd verkar sitta lösare än manliga) håller han en skyddande hand över Billström trots alla snedtramp och konstiga uttalanden. Det enda logiska konstaterandet måste bli att Reinfeldt helt enkelt håller med Billström om hur han bedriver och kommunicerar regeringens politik. Dessutom vann Billström nyligen moderaterna i Malmös provval, vilket visar att skandalerna inte heller har påverkat lokala moderaters förtroende för honom. Sammantaget något som borde oroa mer sansade allians-supportrar.

Den tredje aspekten är moderata statsrådsinställning till aktieinnehav  och företagsvärlden. Billströms olämpliga köp av aktier är bara den senaste i en lång rad av problematiska företagsrelationer i moderattoppen. Bildts förehavanden i Lundin Petroleum är det mest prominenta exemplet och han har, likt Billström lyckats undgå ansvar för de etiska och moraliska problem som uppstår när politiska toppar investerar i och leder företag. När Reinfeldt nu går in och hindrar insynen förs tankarna till den politiska korruption som är så utbredd (och av Sverige skarpt kritiserad) i utvecklingsländer.

Vill vi i Sverige behålla närheten mellan politiken och medborgarna och det höga förtroende för politiker som kännetecknat svensk politik måste en sak till:

Ökad transparens när det kommer till politikers egenintressen, vare sig det handlar om styrelseuppdrag eller egna investeringar eller finansiellt stöd till politiker och politiska organisationer.

Vi som politiker har helt enkelt inte råd med ett ökat politikerförakt och lite transparens är ett lågt pris att betala.

Sverigedemokrater och miljön

Sverigedemokraterna (SD) är ett besynnerligt parti. Ett besynnerligt parti som förtjänar väldigt lite uppmärksamhet. De driver en ensidig agenda som inte är nog för att kunna ta seriösa diskussioner om något utanför deras huvudfokus. När det kommer till migrationsfrågor så har partiet dock stort förtroende bland många väljare.
Genom att behandla SD som ett parti som bara sysslar med migration och integrationsfrågor så spelar man därmed partiet i händerna. De får sprida sin världsbild och sätta agendan i diskussioner. Istället måste vi börja diskutera vad SD vill och kan i andra frågor.

Supermiljöbloggen visade idag på hur SDs miljöpolitik ser ut i praktiken. Trots fluffiga och fina ord i partiprogrammet är verkligheten en helt annan. Klimatförnekare och fossilbränsleivrare trängs med varandra i såväl lokala SD-led som i deras riksdagsgrupp.

Jag haft äran själv haft äran att medverka i debatter där alla partier (eller dess ungdomsförbund) funnits representerade. SD lyckas sällan tillföra särskilt mycket i dessa sammanhang och jag minns särskilt när en representant för partiet under en välbesökt debatt i Almedalen 2011 förklarade att SD visst var lämpade att driva miljöfrågor då ett av de största miljöproblem Sverige står inför är invandrade arter som konkurerar ut lokala djur och växter.

Kan vi inte alla bara hjälpas åt att se till att vi slipper den typen av tankar i Svensk lokal-, regional- och riks-politik.